I typisk svensk ordning så blev det inte ett nej till ett förslag som de flesta i riksdagen inte sympatiserar med. Det blev en kompromiss. Ett nja. Vilket i praktiken betyder ett JA. Men det är inte bara ett svenskt sätt att ta beslut mot folkets vilja. Det har också finare anor än så.

Det är nämligen så att inte bara FRA-lagen stinker DDR lång väg. Även sättet att godkänna lagen har en klar DDR odör. Den demokratiska centralismens odör.

Man ska följa partilinjen vad man än själv tycker. Denna kommunistiska idé har med rätta fått utstå mycket kritik från borgerligt håll genom tiderna. Och i skälva verket så handlar denna demokratiska centralism snarare om partiets diktatur än något annat. Nu har alltså alliansen öppet kapat även denna del av den gamla goda DDR-kommunismen. Men det klart, moderaterna är ju trots allt det nya arbetarpartiet så det dröjer väl inte länge innan de börjar propagera för folkbeväpning.

Skälet till flera borgerliga riksdagsledamöters svängning från nej till nja eller rent av ja är alltså på grund av en borgerlig variant av den demokratiska centralismen eller partilojalitet som det kallas av dem själva. Flera antydningar om att folkets representanter har sina karriärer att tänka på har också hörts och att det i själva verket är detta som styr partipiskan. De som mot sin övertygelse lät bli att rösta nej till FRA-lagen gjorde det alltså med sina karriärer i åtanke. De sket alltså i att de inte har blivit valda för att väljarna ville att de skulle göra karriär och tjäna massa pengar utan för att väljarna av någon (obegriplig) anledning trodde att dessa människor skulle representera deras åsikter och intressen.

Av de flesta riksdagsledamöter hade jag inte förväntat mig något annat. Faktum är att jag blev förvånad över att exempelvis Federley stod upp för sina åsikter så länge. Mindre förvånad blev jag när han deklarerade sin ryggradslöshet som en seger.

Däremot har jag, för en socialist, en perversion att erkänna som de flesta som skriver här på Proletärbella nog inte skulle hålla med mig om. Jag har nämligen haft en ganska stor respekt för Birgitta Ohlsson. Tidigare. Har nämligen (mot bättre vetande och empiri?) alltid tyckt att hon stod upp mot partilinjens ohumanistiska vändning och för en, ur liberal synpunkt, humanistisk politik. Särskilt när det gäller feminism.

Mitt romantiserande av Birgitta är dock över. Lika ryggradslöst som de övriga karriäristerna i riksdagen la hon ner sin röst.

För övrigt. Vem tror att FRA kommer hitta några terrorister på det här sättet? Själv kommer jag garanterat kryptera allt jag gör på internet från och med nu och det kommer säkert de som har lite ondare planer än mig göra också. För övrigt har FRA spanat olagligt på folk i 10 år redan, se svt. Hur många har fastnat? Att denna myndighet som ska skydda demokratin och frälsa oss alla från ondskan säger också en del om deras egen syn på sina befogenheter. Nu när de får formella befogenheter att göra det de redan gör undrar jag vad de faktiskt kommer sätta gränsen för sin verksamhet. Hur långt utanför sina formella uppgifter kommer de röra sig den här gången?

Fler som bloggar om FRA: Svensson, Trotten, Kildén & Åsman (om svek al a Federley), Jinge (om svek al a Federley), Loke (om FRA:s tidigare spaning).

Andra bloggar om (Technorati): DDR, Demokratisk Centralism, FRA, övervakning, partipiskan

Andra bloggar om (bloggar.se): DDR, Demokratisk Centralism, FRA, övervakning, partipiskan

Relaterade inlägg

• Sverige - det nya DDR? (3)
• Snart är det 1985… (2)
• Så fel det kan bli… (FRA) (0)
• Arbetarinitiativ (7)