Den potentielle våldtäktsmannen
Feminister brukar tala om att alla män är potentiella våldtäktsmän.
Många brukar bli upprörda över detta sätt att framställa saken.
Egentligen kanske ämnet är lite uttjatat men det var så att jag stötte på lite ilska över idén om den potentielle våldtäktsmannen alldeles nyligen så jag tyckte att det var lika bra att skriva nån rad på ämnet.
Jag tror att hela ilskan över frågan bygger på ett missförstånd av vad de som använder begreppet menar. Det betyder inte att alla män faktiskt skulle vilja eller ens kunna våldta. Det betyder att kvinnor lär sig att se alla män som potentiella hot, som möjliga våldtäktsmän.
Ett av de lättaste sätten att visa på detta är genom att ta ett exempel som nog alla människor upplevt. Både kvinnor och män.
Jag är själv man så det blir från ett manligt perspektiv.
Man går hem på kvällen. Det är mörkt. Framför går en ensam kvinna. Man kan nästintill se på hennes sätt att röra sig att hon lyssnar på stegen bakom sig. Försöker bedöma vem det är som kommer bakom henne. Är det en man eller kvinna? Ett hot?
Kanske slänger hon till och med en blick bakåt men oftast inte. Det kan ju inte vara bra att visa sig orolig.
Nycklarna ska man ha i handen, det får alla kvinnor lära sig. Kan vara bra som någon typ av vapen. Bättre än naglar. En mobil är också bra. Gärna med larmnumret inslaget.
När man går där, som man, bakom en kvinna på det sättet känns det som att hennes kropp utsöndrar ett obehag över situationen som kan kännas genom luften på flera meters avstånd. Kanske är det i många fall inbillat. Men det känns i magen på oss också (det skriver jag inte för att få sympatier – det är en betydligt mindre dålig känsla att känna sig som en potentiell förövare än som ett potentiellt offer).
Så vad gör man. Man skyndar på stegen lite och går om henne. Hoppas att det ska vara som en signal som skickas mellan oss. Där jag signalerar att jag är en av de där snälla killarna och att hon inte behöver känna obehag över mig längre. Däremot vet man ju inte hur det är med nästa kille som kommer längre ner i backen. Men jag är i alla fall en snäll kille (man känner sig nästan lite bra när man visat hur bra man är även om den där dåliga magkänslan inte helt försvinner på direkten).
Innerst inne vet vi ju i för sig alla att det inte är killen i parken som är det största hotet när det gäller olika former av våld mot kvinnor. Det mesta våld och de flesta våldtäkter utförs av män som har en nära relation till offret. Det är den där varma trygga famnen där hemma…
Roya skriver om attacken på Danska ambassaden i Pakistan, Svensson om neutralitet, Kildén & Åsman om matkrisen, Trotten om en kampanj mot FRA-lagen, LOKE skriver om kommunistskräck.
Andra bloggar om (bloggar.se): Feminism, potentiell, våldtäktRelaterade inlägg
Posted in Feminism
juni 10th, 2008 at 10:53 f m
Jag förstår precis vad du menar, Jerka. Precis som om man vill skrika till kvinnan framför “Nej, nej, det är ingen fara, jag är en snäll kille”.
Även om det är sällan som jag går genom stan en kväll, med en kvinna framför mig.
Och du förresten Jerka, du skrev också att de är mer sannolikt att bli utsatt för någon form av våld av någon man känner (sin pojkvän ex vis). Och den som är mest sannolik att bli utsatt för våld ute på stan en kväll, är du (eftersom jag förmodar att du är kille på runt 20 bast). Men den som är mest rädd för att bli utsatt för våld är ‘hon där framme’.
juni 12th, 2008 at 9:22 e m
Det ekar “Maria-Pia Boëthius” om tankegången.
Inte för att det är något fel i det.