Många använder olika mantran när de ska förklara varför världen är bäst som den är. Varför saker och ting inte går att förändra. Eller åtminstone inte går att förändra mer än så mycket som konsumentmakten påverkar i valet mellan olika tvättmedel.

Det är bra med mantran, samtidigt som de gör en alldeles varm inombords genom att skapa känslan av att man har sagt något otroligt smart så lämnar de heller ingen plats till reflektion. Det är intelligens utan tanke. Cash utan arbete.

Enda problemet är att de oftast är fel.

Ett exempel är mantrat om att planekonomi inte fungerar. Förklaringen till att den inte fungerar är också sällan mer fyllig eller förklarande än mantrat om att det inte fungerar.

Tänker man efter så inser man dock att de flesta grundläggande sakerna även i vårt samhälle bygger på en form av planekonomi. Det kanske mest uppenbara exemplet är sjukvården. Här måste väl påpekas att vi i Sverige faktiskt har en relativt välfungerande sjukvård. Man får ju ofta motsatt bild om man bara läser DN:s ledarsida. Enda problemet är att det skjuts till för lite resurser. Ett mantra som ofta upprepas på det här ämnet är att privatvård skulle vara billigare och effektivare. De som forskat på ämnet är dock inte eniga och inte sällan kommer de fram till motsatt resultat.

Ett annat exempel, som kanske är lite tydligare, är infrastrukturen i ett samhälle. Till att börja med behövs det garanterat en stat som investerar de gigantiska summor som behövs för att bygga vägar och elnät med mera. Detta måste även den liberala intelligentsian hålla med om (annars blir man åtminstone ganska oroad över dess bildningsnivå).

Att tro något annat är att tro att ett eller flera företag skulle vilja spendera enorma summor för att bygga upp all nödvändig infrastruktur även om den sällan direkt skulle gynna deras intressen och endast skulle ta enorma resurser från andra möjliga investeringar.

Det är också att tro att de som bygger exempelvis en väg skulle jobba effektivare (kanske ta kortare matraster – vad mer kan man spara på?) om de visste att någon annan tjänade på det. Om man tror det har man antagligen jobbat på en tankesmedja lite för länge.

Samtidigt har ämnet också en annan sida. Oavsett vilken sida av ekonomin man tittar på så finns det delar av planekonomi i den. Det spelar ingen roll om man diskuterar statliga investeringar där det ändå existerar ett mått av demokratisk styrning eller ett företag där besluten tas på ett icke-demokratiskt (för att inte säga totalitärt) sätt.

Planekonomi är nämligen till stor del nödvändigt för att ha en modern effektiv ekonomi.

Exempelvis är själva företagens existens ett egentligt brott mot den ”fria marknadsekonomin” så som begreppet används av dess vurmare. Institutionerna, som företagen utgör, hindrar ju nämligen fria transaktioner av olika typer. Ett exempel är frågan om anställning. Den som tar ett arbete befinner sig inte längre på en marknad, personen ingår nu i en planekonomi. Lönen är exempelvis med få undantag fastställd till en viss summa, arbetsuppgifterna planerade och värderade gentemot lönen och friheten beskuren genom att dessa förhållanden inte kan förändras efter förändringar på ”marknaden” utan endast genom olika typer av förhandlingar eller genom att personen säger upp sig. På en verkligt fri marknad skulle givetvis inte företag kunna existera som de ser ut idag och varje arbetsmoment skulle behöva bli föremål för förhandling om hur stor betalningen för detta skulle bli vid varje tillfälle. Det finns nationalekonomer som forskat på ämnet och den givna slutsatsen är naturligtvis att en verklig ”fri marknad” skulle vara otroligt ineffektiv – rent av omöjlig.

Tillbaka till där jag började. Mantrat om planekonomi. Dess egentliga mål är ju inte dagens ekonomi utan de bevis som brukar anföras handlar snarare om det gamla Sovjet.

Å det är ju ett roligt ämne. Måste åter påpeka att gruppen som skriver på den här sidan är anti-stalinistiska (=gillar inte sovjet). Ganska många som skriver i kommentarerna verkar ha missat detta lilla faktum.

I vilket fall bevisen för att planekonomi brukar bygga på två saker. Det första är att sovjetmedborgarna var fattiga och det andra är att Sovjet föll samman.

Till att börja med –fattigdomen. Sovjet brukar ofta jämföras med västblocket. Ja, västblocket var rikare. Hela detta ”bevis” gentemot planekonomins möjligheter bygger på en oärlig argumentation. Man kan naturligtvis inte jämföra Sovjet med väst. Till att börja med, 1917 var Ryssland ett i princip feodalt land. Vid tiden för revolutionen slets mycket av den ekonomin som existerade sönder av inte bara ett ytterst brutalt inbördeskrig utan också av en hel drös invasionsmakter. Utsikterna var alltså inte lysande från början.

I en ärlig jämförelse så bör man alltså jämföra med ett jämförbart land. Exempelvis Brasilien. Då ser man att den sovjetiska planekonomin faktiskt delvis var ganska lyckad.

Det största problemet var inte produktiviteten som var mycket stor. Det största problemet var bristen på demokrati i planeringen. Eftersom människor inte fick vara med och planera, och ledarna allmänt hade en antihumanistisk människosyn, uppfylldes inte ens många av de mest grundläggande behoven. Istället satsade man på rymd- och vapenteknik vilket länge var ganska lyckat.

Att sovjet i slutändan föll samman kan knappast härledas till planekonomi. De viktigaste skälen ligger istället i hur planekonomins resurser användes, bristen på demokrati och en stat som på grund av korruptionen ruttnade från insidan.

Andra bloggar om (Technorati): ekonomi, Ideologi, liberalism, marknadsekonomi, planekonomi, Sovjet

Andra bloggar om (bloggar.se): ekonomi, Ideologi, liberalism, marknadsekonomi, planekonomi, Sovjet

Relaterade inlägg

• Spiken i kistan för nyliberalismen (3)
• Primitiva borgare (6)
• Lär känna Proletärbella bättre! (2)
• Klimatförändringen och ekonomin (5)
• Flygblad till klimatrörelsen (7)